Jag föddes 1995 och 1998 flyttade jag till min ägare som skriver i denna blogg åt mig.
Efter de första tre härliga åren fick jag väldigt ont i mina framben och matte försökte med alla medel komma på vad som var fel. Hon kuskade runt med mig till olika veterinärer och kliniker.
Veterinärerna gick bet de klarade inte av att avgöra vilket ben jag hade ont i. De hittade till slut en lös benbit i mitt högra bakben och jag opererades för det. Sedan blev det vila och matte passade då på att låta mig träffa en förtjusande hingst, eftersom jag hade så bra stamtavla och matte och veterinärerna trodde att jag skulle läka bra av lite vila.
Så kom våren, 2002, jag fick en vacker son tillsammans med hingsten Looping 876. Matte tänkte sälja honom på hösten eftersom hon hade fullt upp med sin lilla dotter och tyckte att det räckte med en häst, mig.
Ett halvår senare när matte satte igång mig igen hade jag blivit värre i mina framben, så nu for hon direkt till en klinik och nu märkte även veterinärerna att något var fel, men de kunde inte lokalisera vart jag hade ont, så då sa de till min matte att det måste ha med hennes ridning att göra.
Matte blev jätteledsen och kände sig så förödmjukad så hon ringde till en tjej som har en thermografikamera och vi åkte direkt dit och då upptäckte de att jag hade ont i båda mina framben för lederna var så inflammerade.
Hon ringde upp veterinären på kliniken vi hade varit och de sa att de inte ville veta av något sådant strunt så jag fick inte komma tillbaka för en ny undersökning. Då blev matte rasande och ringde upp SLU och pratade med chefsveterinären där och fick tid på en gång. De hade en veterinär där som var specialiserad på att läsa av thermografi bilderna.
Vi for ner dit i maj, det var strålande sol och klarblå himmel. Det var en lång resa.
Då vi kom fram så fick jag vila en timme innan undersökning. Nu är det så här att matte har arbetat på SLU för några år sedan så veterinärerna kände igen henne och vi blev varmt mottagna av dem.
De var riktigt proffsiga där. Jag fick en riktig hältutredning med röntgen och scintografi och då konstaterades det att jag hade allvarliga pålagringar i kotorna och knäna i frambenen. Matte fick med sig läskiga sprutor och butta hem, som jag skulle bli behandlad med under sommaren. och sedan skulle min egen veterinär kolla mig i slutet av sommaren. Hon sprutade mig varannan dag och jag fick bo i en sjukhage första månaden, sedan blev det korta små promenader och en lite större hage. Visst hade vi det mysigt och vi kom varandra väldigt nära den här tiden.
Trots att matte kämpade med mig så blev jag tyvärr inte bättre, så den 12 september 2003 fick jag somna in hemma på vår gård.
Jag var vid det laget lättad för jag hade så ont. Innerst inne tror jag matte var lättad oxå för hon såg ju att jag led så hemskt och kunde inte göra så mycket åt det. Jag fick smärtstillande men det hjälpte bara en liten stund.
Jag vet att matte fick bråka med försäkringsbolaget för att få ett OK att låta mig somna in. Hon
talade om för mig att det slutat med att hon fått koppla in länsveterinären. Försäkringsbolaget tyckte att jag skulle säljas som avelssto och triangelmärkas.
Oj, oj, oj hur illa det hade kunna sluta. Tack o lov, är inte matte en sådan som sätter pengarna före mitt välmående. Så det var faktiskt en lättnad att få somna in hemma på gården i tryggheten mot min färd till de evig gröna ängarnas dal.
Nu kan jag vaka över alla hästar som bor på gården och matte, hon behöll min busiga son Loorentzo.
Lev väl! // Ronessa
